Klagosång del I & II
Klagosång del I
Som pärlor faller till golvet tappar jag bort mig själv.
Varför vill aldrig mitt hår vara i de lockarna
som jag ber det om? Och varför hittar jag aldrig
en hårfärg som matchar mitt sinne?
Detta är en klagovisa. Billiga rim och helt utan
hopp ska jag sjunga den. På en skolavslutning
utan slut ska den framföras. Fina ord ska tappa
bort sig bland blommiga kjolar, för vem kom
dit för orden? Barn med spring i benen kan lika
gärna lyssna på min klagosång, för de väntar ändå
bara på ett terminsslut. Tiden de sitter av där gör
väl ingen skillnad? Fast å andra sidan, vem skulle
då lystra till mina ord?
Jag vill inte ha en vän, jag vill lära mig att vara
en. För vad nytta har jag av en vän om jag inte
kan behålla vänskap?
Åh, låt mig bara trasas sönder av mitt gråa.
Det är skrämmande att inte vara unik, för
tillåt mig: Ha! Jag tror då inte att jag är
ensam i världen om min klagovisa.
23/5-06
(var är solen?)
Klagosång del II
Vackra ord har jag aldrig kunnat. Enkelheten
har alltid var min melodi. Precist & konstant
som vågornas kluckande mot stranden.
Liknelser har alltid varit mitt ackompanjemang.
De har varit min bakgrundskör och mitt nynnande
i tankestormar.
Mina solon har alltid slutat med falsksång, så
vad har jag att göra i scenljuset? Jag ska hålla
mig i kulisserna med manus i hand så att jag
i alla fall kan ge de andra pikar för deras fel.
Då hinner jag gömma mina egna felsägningar
i ridåmörkret.
Nej, jag kommer aldrig att beblanda mig med
vackra ord. Jag kommer gömma mig bland
körsångarna och i hemlighet sjunga min
klagosång i duschen. För vem vill höra på
falsksång med liknelser som ackompanjemang?
28/5-06