I died so I could haunt you

Lite lätt besatt av den låten, ja.

 

Den så omtalade Ponnyn. Jag tror inte att mina föräldrar insåg vilken bra present de där My Little Ponysarna skulle bli. För jag menar, jag är snart 22 år och jag (vi) leker fortfarande med dem. Jag tycker även att Ponnyn har mognat och vågar numera följa med på resor till Singapore.

 

Så det är samma leksak som jag hade när jag var 5 år och hon är kvar, även om hon har trassligare hår och har badat med eremitkräftor på andra sidan jordklotet.

Det krävs Teletubbie-trion för att pull of våfflat hår.

och vi går ut och brinner upp i natten
och skyller allting på våra fyllehuven
undanflykter och självanklagan


Det tog ett par lyssningar, men nu är jag fast för Håkan igen. Längtar tills den 10:e februari då han kommer till Linköping. Då kommer även två goda vänner för att se Håkan och jag hoppas att de även är lite sugna på att träffa mig.

Och ja, jag hann baka och springa. Jag är ganska hardcore när det kommer till plugg. Nu är tentan skriven och kvällen ska spenderas på TentaKravall. Först ska det dock bli Vallapizza och kladdkaka, då Ponnyklubben förhoppningsvis ska återförenas!

Åh.

Ni vet den där känslan som slår en i magen med ett "helvete vad bra det är"? Dirty Pretty Things lyckas fortfarande med det. Det är alltid som ett musikaliskt uppvaknande när man sätter på en av deras låtar. Som Doctors & Dealers, som jag inte trodde kunde bli bättre - men ack vad fel jag hade. Carl Barât och resten av bandet höjde låtarna till en ny nivå på Debaser i Stockholm. Och jag kan inte bli av med den där wow-känslan.

Glastonbury 2007