Imorgon blir det Norrköping för att hälsa på Jokke och för att se Billie. Jag känner mig redan övertaggad och appepp, ser fram emot att sjunga med Lars om hur glad jag är för att jag lever. För en del dagar har man inte större krav än att vara vid liv.

Jag håller annars på att bli lite ordblind, såhär i rapportskrivartider.

Fast jag måste notera vädret ännu en gång. För när man kan spendera en fredagskväll på en balkong med nära vänner och ett glas vin så måste man ändå vara tacksam för vädret. Kvällen till ära bar JAG en blommig klänning och jag frös inte ens när vi cyklade ner mot Klubb Din Mamma vid elvatiden. Parkhäng tillsammans med en god vän, en fisförnäm pudel och ett korsord går inte att klaga på.

Sedan så vill jag bara jubla, för jag har kunnat jogga utan en enda känning i knät! Det tog ju bara ett halvår innan det släppte... Nu är det upp till mig att inte köra på för hårt, så ikväll blir det nog bara en powerwalk i den tokgröna skogen.

Förresten så sms:ade Jokke att Billie the vision & the Dancers spelar på Trappan på fredag. Låter som om det kan bli ett avslut på den här terminen som liknar förra årets väldigt mycket, fan vad fint.

Men ensamhet är viktigt, i alla fall för mig. Tid att reflektera, låta tankarna komma och tid för att lägga allt tillrätta. Det är tid för att ta hand om mig själv, både fysiskt och själsligt. För det finns en viss charm med att krypa ner, nyduschad, i en nybäddad säng med en doftande syrénkvist på nattduksbordet.

Så kallt att det kom snö över Linköping. Det blir väl lätt så om man har lagt upp vinterjackorna på vinden. Det är väl så när det är några dagar kvar till Utekravallen, fast vad gör det när The Sounds ska spela.

Annars har det varit lite mycket skola den senaste tiden. Och så kommer det nog vara ett tag fram över. Så nu tänker jag däcka i sängen.