Om det är något jag verkligen skulle vilja kunna här i världen så är det att skriva. Jag vill kunna använda ord för att beröra, uppröra, ge något, få något, för att kunna identifiera mig. Jag vill vara en sån som folk får inspiration ifrån, en någon att se upp till, en någon... Men då måste jag nog sluta äta choklad och sluta sucka och gråta av Marcus Birros blogg. Och för att bryta mot den fina, vackra och välformulerade världen så väljer jag att citera en provocerande och brutal Kristian Anttila:

Vissa kvällar (eh, nätter?) skulle man bara kunna spy galla över allt och alla. Klaga över hur folk beter sig, hur de är falska och undra hur man själv beter sig egentligen. Man känner för att ifrågasätta folks mentalitet, tankegångar och slutsatser. Man skulle vilja fråga dem om hur de rättfärdigar sina uttalanden och beteenden, säga dem ett par väl valda ord.

Men ikväll tänker jag ta lite Belle & Sebastian-filosofi till mig och ta ett djupt andetag.

If you find yourself caught in love
Say a prayer to the man above
Thank him for every day you pass
You should thank him for saving your sorry ass

För det är väl att man försöker som räknas? Jag försöker inte skaffa ovänner, jag försöker tänka mig för vad jag säger när och till vem. But hey, jag är långt ifrån perfekt! Jag har haft tre underbara veckor nu när Mikael varit hemma, jag är alldeles för bortskämd. Lördagen, som planerna ändrades fem gånger om, blev lyckad - improvisationsfestande är bäst! Så nej, så illa har jag det inte - men ibland rinner den där känslan av avsky över en. Dock har nog Mikael rätt, jag behöver lite förändringar, jag längtar och räds det på en och samma gång.