Jag tänker avsluta det här året med en enkel sammanfattning:

Det blir aldrig som man har tänkt sig.

Men allt löser sig.

 

Förra nyårsafton, jag & Fidde.

Jag har funderat. Och funderat. Över vad som är det bästa med att vara hemma ett par veckor. Ett tag tänkte jag att det var julklapparna, att få fina saker av släktingar (och egengjorda smycken av Nathalie). Sedan tänkte jag att det var att få äta riktigt mat, jag har frossat i hemmagjorda köttbullar. Därefter var jag övertygad om att det var bilåkandet, att få skjuts när man ska festa. Igår kväll så funderarade jag på om det inte var den totala tystnaden när man ska sova, inga bilar eller grannar som stör.

Men imorse kom jag fram till vad som är det bästa. Det är att på morgonen tassar det in en katt (antingen så buffar hon upp dörren själv eller så öppnar någon vänlig själ den) som hoppar upp och kurar ihop sig vid mina fötter.
Sedan spinner hon.

När jag funderar på det så tror jag att det fortfarande är sommar hemma. Fast jag vet att det kommer vara snöigt & kallt. Precis som i Linköping.

I natt var det -15 grader när jag cyklade hem ifrån Ryd. Håret frös till is och jag var glad över min mössa. Fast främst var jag glad över en jätterolig kväll med härliga människor. Jag trodde inte att jag skulle hitta så många nya vänner, men det har jag minst sagt gjort. Och jag tycker om var och en av dem för att de är sina egna individer. Och jag kommer sakna dem under de närmsta veckorna, vilket jag tror säger allt. (Ja, Adna jag lovar att skicka god jul-sms!)

Jag lyssnar på Håkan dagen till ära. Det känns lite som att läsa en gammal dagbok. Därför tänker jag spendera dagen med att packa, återuppleva minnen och dricka cola.

Fast allt jag egentligen tänker är att jag gillar Linköping. Jag tycker om mitt liv här. Och jag ser fram emot att återvända hit nästa år.

Jag blinkar is och vill inte blunda för allt glittrar.
Jag vill bara se över min axel, över allt jag lämnar. För det känns som att jag
glömt något viktigt bakom mig. Som om jag inte kommer klara mig utan det. Allt
jag ser bakom min axel och allt som jag lämnat mig bakom är vänner. Goda vänner.
Nära vänner. Vänner som bjuder på sig själva och som öppnar sig. Vackra vänner
som får mig att beundra dem. Beundra dem för att de är sig själva.
Och det är allt jag behöver.
För jag känner mig hemma. Som om jag inte blinkar is förgäves, utan av glädje. Att
jag kan le. Le för att alla småsaker som jag åstadkommer är tack vare mig själv, och
vännerna. För jag blinkar is och ger mig fan på att jag ska klara mig själv.

För jag må känna mig dålig en del dagar, jag må känna mig ensam ibland men
för varje steg jag tar ifrån det så vinner jag mångfaldigt. Och det är allt jag ber om.

I'm not asking for an easy time, I'm asking for a meaningful life.

Jag ska föreställa en studerande och jag kan inte hitta en enda blyertspenna i min lägenhet. WTF?!?


Idag blir det dock subway-lunch och espresso house-plugg, så jag har till och med svårt att klaga på plugget. Och så snöar det, underbart!

Ser fram emot att komma hem över jul, ska bli skönt att få vara hemma. Längtar efter min knäppa katt och efter att promenera i skogen. Fick nöja mig med Rydsskogen i helgen, gick halvmilen och njöt av lite solsken.

Fick ännu mer hemlängtan efter ett mail ifrån pappa med deras önskelista.

• En lugn kväll i Hultsby med god mat och hela familjen samlad och hinna prata om vad som hänt sedan vi var samlade tillsamans senast."

Vanligt samtal efter kravall alt. overallsinvigning.
"Har du ont i kroppen?"
"Mm, det känns som jag har åkt på stryk."
"Ja, jag känner mig också lite misshandlad."

Nej, det är det tamejfan inte. Men det är ju skönt att man har ett gäng goda vänner till hands då.

Det är grått. Så grått att inte ens gatlyktorna har slocknat. Det regnar. Nej, det spöregnar. Min mobil vägrade spela musik så jag startade om den och insåg... att jag hade glömt bort min pin-kod. Fick ringa hemhem och be dem om att leta rätt på puk-koden.

Så jag tror jag tar o drar något gammalt över mig.

Jag har känt mig som en femåring idag.

För att handling blev ett balans- och styrkepass idag. Jag hann med en sväng på Ikea och insåg att det inte finns någon som går där själv. Förutom jag, för jag kan själv. Jag som strosade runt med The Strokes i ena örat och barnskrik i andra. Det var väldigt trivsamt. Funderade på om jag gillar lila eller om det bara är något jag har fått för mig. Jag gillar lila och därför köpte jag lila blockljus.

Sedan försökte jag shoppa allt jag behövde på Maxi. Log för mig själv när jag köpte cola och började fundera över hur jag skulle baxa hem allt. Det var säkert flera som log när jag vinglande cyklade förbi med allt för mycket kassar. För jag är fem år och jag kan själv.

Efter det så tog jag en jättelång dusch. Bara för att man inte ska göra det och bara för att jag kan. Funderade på att äta godis till middag, bara för att jag kan. Men jag skippade den idén.

Hade varit passande att avsluta dagen med att sno mammas smink och strutta runt i för stora klackar. Men jag nöjer mig med bio, för det kan jag inte gå på själv.

I'm choking on nothing,
It's clear in my head,
that I'm screaming for something,
Knowing nothing is better than knowing at all.

Mamma är nog bland det bästa som finns. Och pappa.

(Och jag är vek & gnällig som en femåring.)

Innan vaccineringen:
"Slå mig på armen så sprutan inte känns."
"Nej."
"För att du inte slår tjejer?"
"Nej, för att du slår tillbaks."

Lilla, lilla Lill-Jokke.