Jag blinkar is och vill inte blunda för allt glittrar.
Jag vill bara se över min axel, över allt jag lämnar. För det känns som att jag
glömt något viktigt bakom mig. Som om jag inte kommer klara mig utan det. Allt
jag ser bakom min axel och allt som jag lämnat mig bakom är vänner. Goda vänner.
Nära vänner. Vänner som bjuder på sig själva och som öppnar sig. Vackra vänner
som får mig att beundra dem. Beundra dem för att de är sig själva.
Och det är allt jag behöver.
För jag känner mig hemma. Som om jag inte blinkar is förgäves, utan av glädje. Att
jag kan le. Le för att alla småsaker som jag åstadkommer är tack vare mig själv, och
vännerna. För jag blinkar is och ger mig fan på att jag ska klara mig själv.

För jag må känna mig dålig en del dagar, jag må känna mig ensam ibland men
för varje steg jag tar ifrån det så vinner jag mångfaldigt. Och det är allt jag ber om.

I'm not asking for an easy time, I'm asking for a meaningful life.