Klagosång del I

 

Som pärlor faller till golvet tappar jag bort mig själv.

 

Varför vill aldrig mitt hår vara i de lockarna

som jag ber det om? Och varför hittar jag aldrig

en hårfärg som matchar mitt sinne?
 

 

Detta är en klagovisa. Billiga rim och helt utan

hopp ska jag sjunga den. På en skolavslutning

utan slut ska den framföras. Fina ord ska tappa

bort sig bland blommiga kjolar, för vem kom

dit för orden? Barn med spring i benen kan lika

gärna lyssna på min klagosång, för de väntar ändå

bara på ett terminsslut. Tiden de sitter av där gör

väl ingen skillnad? Fast å andra sidan, vem skulle

då lystra till mina ord?

 

Jag vill inte ha en vän, jag vill lära mig att vara

en. För vad nytta har jag av en vän om jag inte

kan behålla vänskap?

 

Åh, låt mig bara trasas sönder av mitt gråa.

Det är skrämmande att inte vara unik, för

tillåt mig: Ha! Jag tror då inte att jag är

ensam i världen om min klagovisa.

 

23/5-06

(var är solen?)

 

 

Klagosång del II

 

Vackra ord har jag aldrig kunnat. Enkelheten

har alltid var min melodi. Precist & konstant

som vågornas kluckande mot stranden.

 

Liknelser har alltid varit mitt ackompanjemang.

De har varit min bakgrundskör och mitt nynnande

i tankestormar.

 

Mina solon har alltid slutat med falsksång, så

vad har jag att göra i scenljuset? Jag ska hålla

mig i kulisserna med manus i hand så att jag

i alla fall kan ge de andra pikar för deras fel.

Då hinner jag gömma mina egna felsägningar

i ridåmörkret.

 

Nej, jag kommer aldrig att beblanda mig med

vackra ord. Jag kommer gömma mig bland

körsångarna och i hemlighet sjunga min

klagosång i duschen. För vem vill höra på

falsksång med liknelser som ackompanjemang?

 

28/5-06