Det är konstigt hur en så vacker sommardag plötsligt kan bli så kall och mörk. Det är konstigt hur den bästa tiden i ditt liv kan övergå till den värsta.

Jag känner redan hur min kroppstemperatur sjunker och det är inte ens en timme sedan du släppte min hand. Kylan har redan lagt beslag på mina händer som håller på att tappa färg. Mina ögon är svullna och röda, och jag undrar varför jag aldrig lär mig. Jag tänker på dina ögon och hur du har en gulare fläck i ditt högeröga och jag undrar varför jag aldrig ändrar mig. Jag höjer volymen, soundtracket till mitt liv, och undrar varför du fortfarande kallade mig älskling. Jag snörvlar och undrar om mamma har rätt - kan tid få dig att komma tillbaka?

Du sade att Pandan i alla fall får sova mer i min säng nu, och du log ditt himmelska leende. Jag vill inte behöva Pandan i sängen, jag vill ha dina starka armar om mig. Det är varken mer eller mindre är 36 timmar sedan jag hade dina armar runt mig, kände din kroppsvärme och andades dina andetag.

Du är min bästa vän, du är min trygghet, du är mitt liv. Det är när jag inte klarar av världen som jag får krypa upp i din famn och stänga allt ute. Jag vet inte om jag kan klara mig utan dina pussar på min panna och hur du säger "gumman, det ordnar sig".

Du kallade mig fortfarande älskling för sju timmar sedan.