Pojkar, pojkar, pojkar!
Som 14 år igen.
Det är fantastiskt vad musik gör med en. Jag är definitivt en periodare. Lyssnar ständigt på musik, men när det kommer till det där pubertala "JÄVLAR VAD ASABRA" så är jag en periodare. Just nu har jag en sån härlig 14 års-period igen. Det är som att vara nykär, som man bara kan vara på det där naiva sättet. Sådär så att det pirrar i magen och när man ska beskriva hur det känns så snubblar man över orden för att man har så mycket att säga.
Och det handlar om en pojke. Det handlar oftast om pojkar. Ibland handlar det om franska snygga tjejer som klär sig i electro, men oftast är det pojkar som definierar pop. Om jag ska vara ärlig så har väl en och annan äldre man råkat följa med, vem kan stå emot deras vita tinningar och charm?
Men just nu är det pojkar. Som Montt Mardié. Honom återkommer jag alltid till, finns så mycket mer att lyssna på bland stråkar och klassiska popmelodier. Min favoritlåt med honom involverar dock en flicka, Annika Norlin som jag också brukar känna lite heta känslor för. Jag dör ju för rader som I'll hold you while you break tillsammans med And that sooner or later I'll breathe somehow. Sedan måste jag ju nämna Elisabeth by the Piano, Welcome to Stalingrad och One kiss.
Nu blev jag överexalterad. Ska lugna ner mig, som jag hoppas att regnet också kan göra så jag kan göra klassisk fredagsrunda på stan, systemet och Hemköp. För ikväll kommer brosan till stan, förväntar mig massa filmer och tv-spelade!
And that I'll sooner or later I'll breathe somehow.