"Jag ska sluta klaga." Det blir som ett mantra. Det är aldrig något som är rättvist. Det är aldrig något som jag önskar någon. "Jag ska sluta klaga. Jag ska vara glad." Jag upprepar för mig själv och försöker låta bli att gråta på bussen. Det är inte min sorg att kämpa mig förbi, men jag kan inte låta bli att bli berörd av alla de som har den långa resan kvar.

Jag lever. Jag är vid liv och får göra precis det jag vill. Jag har inget att klaga på, för jag lever.

"No one's laughing at God in a hospital"