Ibland känner man sig som en liten skit här i världen. Och ännu mindre känner man sig när man ska fatta stora beslut.

Jag antar att jag är sen som i november känner seperationsångest från mitt barndomshem, då jag indirekt flyttade i augusti. Men jag ska vara ärlig och säga att det inte är förrän nu som det verkligen slår mig, när jag gör min adressändring. Och inser att den adressen som jag alltid kunnat rabbla utantill numera inte är min hemadress.

Så idag är jag nostalgisk, sentimental och blödig. Jag tar stöd av Eddie Vedders ord: