De brukar ju säga "there is a thin line between love and hate". Och det är så, skrämmande ofta. Vänner och pojkvänner, det kan så snabbt gå snett. Människor vars händer man skulle kunna lägga sitt liv i kan andra dagen vara den man inte står ut med att se i ögonen. Men djupare än så orkar jag inte bli, för jag funderade främst på musik ikväll.

För Annika Norlins olika projekt är ett sådant exempel. Jag kan få den där sprittande känslan, viljan att dansa och bara le sådär fånigt. Men det är även hennes musik som kan få en att känna sig som världens ensamaste och eländigaste varelse. Fast det är väl så man vill ha det, känslorna? Och The Format har exakt samma effekt. Jag kan skratta så jag kiknar till Time bomb eller You're not a whore, samtidigt om On your porch berör mig. (Eller den hat-kärlek jag känner för min ljudsladd som är go att ha, men som alltid är i vägen.)

Nu ska jag försöka ge den här kassa dagen ett bra avslut,
Nathalie är redan på god väg med att få upp mitt humör. :)