Städade Alexanders rum igår och då hittade vi en okänd cd. Visade sig att den inte var så okänd, bara jag som hade glömt bort vad jag hade gjort av den. Det var en omärkt musik-cd som jag fått (läs snott) av min bror, men en hel del grym musik. Sådan musik som är farlig att köra bil till.

Where nobody knows if it's night or day
Och det väckte något i mig som slumrat till lite. Vet inte varför men jag har inte riktigt hållt mig uppdaterad på det som så länge betytt så mycket: musiken. Är antagligen mest lathet som har hållt mig ifrån riktiga uppdateringar, och att livet kommit ivägen. Men så kom jag att tänka på all musik jag förknippar med olika människor, ofta har man ett starkt minne till en viss låt eller artist. Min bror var först att påverka mig i min musiksmak, det har varit hans skivor som har snurrat i min stereo. Det är hans Green Day-tröja som ligger i min byrå och det är tack vare honom som jag upptäckte synthpopen. Mina väggar är fyllda med cd-skivor, affischer och diverse saker. Jag är extra stolt över lp-skivan (Belle & Sebastian - Storytelling) som pryder mitt rum.

But please don't put your life in the hands of a Rock n Roll band
Jag kommer ihåg en helg på sommaröland för några år sedan. Det var fyra vänner och en gitarr. Det var en viss Oasis-låt som spelades och sjöngs så många gånger den helgen, och efteråt. Jag kommer på mig själv med att sakna Joakims fyllesamtal mitt i natten, då jag nyvaken nynnade med i hans "so Sally can wait, she knows it's to late". Även om det inte alltid är kul att bli väckt, kan det vara värt det för det är då jag vet att någon minns mig, jag har gjort ett avtryck.

Take me to the place where you go
För det finns så många som har gjort avtryck på mig. Alexander Karlsson som öppnade dörrar till så mycket. Han visade hur man är en vän och jag är honom evigt tacksam. Och glad att han var galen nog att följa med till Göteborg för BD, trots att vi knappt kände varandra då. Den där Nathalie-Eva som gett mig så mycket, hon finns alltid där. Jag vet inte varför, men jag lyckas aldrig bli besviken på henne. Hon är så mycket jag skulle vilja vara. Men det är Martin jag har att tacka för henne. Han som jag har kunnat slå och gråta på, bara för att jag inte kan lyssna på Hives utan att tänka på honom. Eller punkrocken, som Thobias återuppväckte framför ögonen på mig. TIllsammans med en himlans massa gitarrspel.