Jag fick lite flashbacks när jag satt på bussen i morse, vad många härliga konserter man varit på. Speciellt sommartid, en brännande sol och ett engergiskt band på scen är vad jag älskar mest! Två år på Hultsfred och man får hela tiden mersmak på det hela, fast jag är inte så överlycklig med camping-grejjen dock.

Anledningen till att jag började fundera på detta var att vi antagligen ska på Fall Out Boy i mars, tror jag att det var. Det blir alltså en tripp upp till Stockholm och konserten lär ju hållas inomhus. Det jag började fråga mig själv var om jag tycker bäst om inomhus- eller utomhuskonserter mest, samtidigt som jag i huvudet försökte lista de bästa spelningarna jag varit på. Det var fruktansvärt svårt att komma fram till något konkret, men jag slog fast att jag tycker bäst om utomhus miljö för spelningar. Och sedan är det ju alltid skillnad på hur folk beter sig, hur trångt och bråkiga folk är. Som Hultsfred-05 när Håkan spelade på Hawaii-scenen, det var kokhett och vattnet som skickades ut hälldes mest över en. Det var en otrolig spelning och det var verkligen dans, dans, dans! Problemet var väl dock att man var lite uttorkad och folk lite väl danssugna, emellan glädejropen smög sig ibland paniken in. Däremot var Kent på sin tältturné inte heller dåliga, men det blev mer mellanrum mellan folk och den där "intima" pubilk känslan infann sig inte riktigt.

Jag vet inte om festivalfolk tycker om trängsel eller vad det är, men nog fan ska det trängas. Och tro mig jag förnekar inte att jag har varit en utav de som trycker på, men många gånger har man också försökt att bry sig om sina medmänniksor. Men jag är skyldig Alexander Karlsson en del, för han har skyddat och hållt i mig i många publikhav!

När jag försökte rangordna konserter kommer först Mew till tankarna, deras mysiga och underbara spelning på Hultsfred-05 är något jag alltid kommer minnas. Att deras sound verkligen skulle hålla för livespelning trodde jag aldrig, så de drog verkligen undan benen för oss (plus att det var sista natten och klockan närmade sig tre). Jag visste inte att man kunde gå igenom ett helt känsloregister på en sån kort tid, men det gjorde man. Jag minns fortfarande den tomma känslan som infann sig efter när vi traskade mot tälten.

Jag var besatt av Broder Daniel när jag gick i åttan-nian. Det blev en impoviserad resa till Göteborgs Were the action is -04 där jag såg dem för första gången. Mycket känslor, men deras spelning på samma plats förr förra sommaren var så mycket bättre! De spelade Lemon och Henrik såg fantastisk ut! Detta är en utav de spelningarna som jag sätter högst upp.

Och självklart måste man ju nämna Babyshambles när man pratar om ordinära spelningar! Att först tvivla ett halvår på att de ens dyker upp, sedan få vänta ett par timmar extra för att sedan få se Pete Doherty i egen hög person! De gjorde en raffinerande show och spelade ju även Libertines låtar, men mest minns man nog när gitarrerna flög ut i publiken - för ingen förväntade sig att han faktiskt skulle göra det!


Finns så otroligt många konserter som har varit minnesvärda, men jag vill avsluta detta långa inlägg med The Ark. Jag har sett dem två gånger och båda gångerna har tårarna varit nära för de är så ofantligt häftiga, medryckande på samma gång vackra. När de spelade vid midnatt -05 var man lagom förväntansfull framför Hawaii-scenen. Att det började med att jag fick en armbåge i magen och tappade andan glömde man snabbt bort, då de fick alla att tappa andan! Även om man inte har lyssnat på deras musik mycket så vet jag att man kan inte motstå dem live.

Det var mina tankar för stunden, nu ska jag skynda mig iväg till en tre timmars lång Psykologi B.