Ja, jag är verkligen helt fast på Relient K - I am understood! Så underbart gitarrspel i början och texten är underbar.

Nästan lika underbar som min Alexander.
Jag får väl erkänna att man ibland glömmer bort vilken tur man har. Att se in i hans vackra ögon och veta att han är min, bara min, är den bästa känslan som finns! Det är så mysigt att sova och vakna på hans arm och att få en puss trots att man ser ut som ett troll. Man undrar ju ibland varför han stannar vid ens sida, då man vet hur jobbig man varit. Som varför han orkade gå till tre olika ställen idag innan jag kunde bestämma mig för vart vi skulle äta, eller varför han stannar efter att han har behövt klä på mig för jag varit för trött att gå upp. Eller hur han orkar med att jag är svartsjuk och knäpp, många gånger om. Kanske är det för att mamma alltid ser till att det finns juice, köttbullar och rödbetssallad till honom, vad vet jag!



Och det känns som att jag borde ringa Petra, fast jag vill inte riktigt... Behandlingen är avslutad och jag vet att veterinären var där för sista gången idag. Det känns bara som att det är jobbigt och läskigt att få veta vad som ska ske härnäst. Visst, man ska tänka positivt men jag har också försökt förbereda mig mentalt på det värsta - och det är inte kul. Man har så många fina minnen och allt jag tänker på är hur hans ögon blev besvikna på mig i torsdags... Om det värsta skulle ske känns det som en stor del av mitt liv försvinner, han är trygghet, avslappning och mitt sätt att rensa tankarna.




Nu har jag nog blivit ointressant för er få som orkar läsa, men det är mest för mig egen skull som jag skriver. Mina block i sängbordet är redan fullklottrade, nu ska Green Day få mina tankar på annat.